Begravning

I och med bortgången av en av våra närmaste når vi livets yttersta gränser.

Sorgen uppfyller vardagen. Vi upplever hur begränsat vårt eget liv är. Det är skäl att ta emot hjälp av vänner och de närmaste. Också de församlingsanställda kan vara ett stöd och hjälpa till med att planera och genomföra begravningen. Begravningen är en möjlighet till gemensam sorg och tröst. Med tacksamhet för den tid man upplevt tillsammans får man följa den bortgångna på hans sista färd. Man tar avsked av den bortgångna med bekanta psalmer och tröstande bibelställen. Tillsammans får man be Gud om kraft i saknaden och sorgen.

Präst och kantor

Inför jordfästningen tar de anhöriga kontakt med den avlidnes församling för att avtala om tid för samtal med prästen. Man får komma med önskemål om tidpunkt för jordfästningen och om vilken präst som skall förrätta den.

Även en präst från en annan församling kan komma i fråga. Uppgifter om den avlidnes sinnelag och livsgärning hjälper prästen att göra ett personligt minnestal. Jordfästningen är en gudstjänst. Om musikönskemålet avviker från det sedvanliga diskuteras detta med prästen och/eller kantorn. Vid minnesstunden kan musik och andra inslag planeras med större frihet.

Jordfästningen är en offentlig bekräftelse på den avlidnes betydelse för de efterlevande. Allt vi gör i samband med begravningen är en viktig del av sorgearbetet. Att hedra de döda upprätthåller vördnaden för livet!

Sista vilan

Gravplatsen är en plats för sorg och saknad, en plats vi kan besöka för att minnas, tända ljus och lämna blommor.

Vid en kist- och en urngrav har de sörjande en enskild plats att besöka och dekorera.

Minneslunden är ett gravområde med en helt anonym bisättning. I minneslunden finns ingen enskild gravplats att dekorera. Askan grävs ned i ett område där stoftet från flera männoskor finns. Vid gravsättningen deltar inga anhöriga och ingen gravrätt behövs. I minneslunden finns en gemensam dekorationsplats, där placeras alla dekorationer.

Synen på anonymiteten, minneslundens grundidé, varierar från person till person. Vissa tilltalas av tanken medan andra kan känna tvekan över att inte ha en enskild gravplats att besöka.  Det är viktigt att man tänker igenom hur man ser på detta innan man väljer gravskicket minneslund.  

Jordfästning

Jordfästning förrättas i allmänhet i kyrka eller begravningskapell. Sommartid kan jordfästning förrättas vid graven.

Blomsterhyllning sker vanligen efter jordfästningsakten. Den kan också ske i början av begravningsgudstjänsten, vilket gör att blommorna blir ett vackert blickfång under hela akten. Kondoleanserna läses vid jordfästningen eller vid minnesstunden.

 

Jordfästning

Församlingens anställda hjälper att planera och genomföra begravningen. Med prästen går det att samtala, inte bara om begravningen utan också om personen som dött och alla tankar och känslor som dödsfallet väcker. Det går också att anlita en begravningsbyrå att ta hand om en stor del av de praktiska arrangemangen, ifall det känns tungt att göra det själv.

Läs om de anhörigas uppgifter

Under samtalet går de anhöriga och prästen igenom jordfästningen och planerar programmet så att det känns rätt och följer den avlidnas önskemål.

Läs om samtal med prästen

Alla reagerar på sorgen på sitt eget sätt. Begravningen är ett sätt att sörja, att minnas, att ta avsked, att hedra en människa som stått en nära.

Läs hur begravningen går till

Till minnesstunden samlas anhöriga och vänner för att tillsammans komma ihåg personen som dött. Minnesstunden är en privat tillställning som de anhöriga är värdar för. Ofta följer den lokala seder och förstås de önskemål som den avlidna berättat om. Man kan också avstå från att ordna en minnesstund.

Läs om minnesstunden

De begravningsplatser som de evangelisk-lutherska församlingarna upprätthåller är allmänna. Alla som bor på en ort har rätt att bli begravda där, oberoende om de hört till kyrkan eller inte.

Läs om gravplats

Kanske du ännu funderar över något? Kolla då här.

Läs vanliga frågor om begravning

Under gudstjänsten söndagen efter jordfästningen nämns den avlidnas namn i församlingens förbön. I en del kyrkor tänds också ett ljus för den avlidna.

Läs om tacksägelsen